Lina Eriksson Funke

Nu lägger jag ner studierna för dagen och snörar än en gång på mig de rosa löparsulorna, denna gång för att bege mig till gymmet. Där jag planerar att placera mina skinkor på trampcykeln:s vadderade sadel för att trampa en mil eller två.

På återseende.

Jag ska bittert erkänna att jag inte är, och aldrig har varit, en löpartjej. Men åt andra sidan finns det inget som säger att jag inte kan bli.

Den senaste tiden har jag gått ifrån att löpa/jogga några hundra meter till att ta mig igenom en hel kilometer utan att dö. Och idag har jag, hör och häpna, tagit mig igenom 6,7 km där jag varvat löpning med rask promenad varannan 0,5 km(se nedan). Stolt är bara förnamnet.

Det långsiktiga målet är att kunna säga till J, ”Ska vi ta rydrundan innan maten”. Men för stunden fokuserar jag på det kortsiktiga målet - 1,5 km löpning utan att dö.

Wish me luck!

Morgonmålet ligger i magen och jag sitter nu bänkad framför SVT i väntan på det Kungliga dopet. Den lilla rojalisten inom mig sitter på helspänn och väntar med förväntansfulla ögon på alla vackra dräkter och framför allt på lilla Estelle.

I helgen var som bekant svärföräldrarna & Co på besök i vår lilla storstad Linköping.

Vistelsen har bjudit på allt ifrån Cloetta snask och Champions league final till tapas delikatesser och sangria på kanna.

Doften av sommaren, doften av liljekonvalj, får mitt gröna hjärta att slå volter. Äntligen har de slagit ut och jag, ja jag befinner mig i himmelriket.

Dagen kickstartades med en uppfriskande tur i Rydsspåret där jag tog mig i mål levande, trots syrebrist och blytunga ben. Väl hemma slog jag mig, enligt rutin, ned på balkongen för att återhämta andan och fylla på energiförrådet.

Med maten i magen gjorde jag mig redo inför veckans studier, och dagen till ära tog jag mig friheten att slå mig ned i baden-banden stolen på bakgården. Och där låg jag, timme efter timme. Läste sida upp, läste sida ner.

Och nu sitter jag här med min brända nos, inlindad i hushållet samtliga filtar och huttrar. Solfrossan är ett faktum.
Men det var det värt.

Under morgondagen anländer ett mindre busslass med nära och kära. Den här gången är det inga mindre än svärföräldrarna & Co som kommer för att uppleva vår lilla storstad Linköping.

Och på förekommen anledning har sängkläderna vädrats, golven polerats och dammpartiklarna bekämpats. Aldrig tidigare har renligheten varit så prioriterad.

Alla känner kanske inte till att jag har ett förflutet inom motorsporten. I drygt tre års tid reste jag land och rike, i vått och i torrt, för att serva den svenska enduroeliten.

Du kanske har svårt att se mig iförd mekaroverall med skiftnyckeln i högsta hugg? Det är lugnt, jag förstår dig. Men ett tag var jag faktiskt riktigt hävert på att kränga däck, byta oljefilter och justera fjädringen.

Efter att ha lagt motorintresset på hyllan i flera års tid är det nu dags att väcka det till liv igen. Till helgen går nämligen Jordsprätten avstapeln här i Linköping och eftersom lillebror(killen på bilden) är med i startfältet kommer jag givetvis att närvara.

Så är du en trogen motorfantast, eller känner du kanske för att uppleva något nytt, då tycker jag att du ska ta dig till Linköpings Motorstadion i morgon klockan 09:00.

Jag hoppas vi ses!



Foto: Caroline Nelson

Moroccanoil. Behöver jag säga mer? Har du inte provat? Gör det! För herren min skapare, här har vi underverk på burk.

Förutom den omtalade oljan har jag även införskaffat mig en återbyggande hårmask, ifrån samma märke. Den ska användas tre gånger första månaden, två gånger andra månaden och fortsättningsvis en gång i månaden. Gudomlig är vad den är.

Vaknade till skira strålar som föll ner ifrån en klarblå himmel, snörade på mig löparsulorna och gav mig iväg. Energinivån var hög och motivationen likaså. Tog mig igenom morgonrundan utan större problem och kom efter en timme hem, hög röd och några hundra kalorier fattigare.

Det fantastiska vädret förde mig ut på balkongen där jag återhämtade andan och fyllde på energiförrådet. Kort och gott, veckan borde ha fler sådana här dagar.

Här har det hänt grejer killar och tjejer! Designen är ny, men insidan den samma.

Den här gången har bloggen utrustats med dropdown menyer och färg. Det är med andra ord nu lättare att navigera bland gamla inlägg och favorit kategorier. Prova själv!


OBS! Ser du inte den nya designen? Då kan du behöva uppdatera sida.

Mycket text och många hantverkare. A, det är väll en bra sammanfattning av de inlägg som den senaste tiden strömmat ut från bloggen. Och hur hög intressenivån är, ja den kan bara ni svara på. Men här kommer annat.

Sommarlovet är så nära att jag nästa kan ta på det. Men ett år, två terminer, av ambitiösa distansstudier har satt sina spår och min nacke/axelparti är urfunktion. Det är med andra ord hög tid att använda presentkortet som jag fick att tomtefar(läs: J).

Den 3 juni skriver jag terminens sista tenta och tar därmed ett, oerhört, välförtjänt sommarlov. Och vad kan väl passa bättre än att inleda ledigheten med en avslappningsmasage på P.A.U.S?
Förmodligen inget.

Med orden ”Ibland blir det inte som man tänkt sig, det blir bara lite annorlunda” tog jag mig igenom fredagen helskinnad och står nu åter på stadiga ben.

Eftersom vi går en händelserik vecka till mötes har jag upp till öronen med att-göra. Det ska bokas bord här och bokas annat bord där, det ska planeras och struktureras samtidigt som studierna ska genomföras och samtliga inbokningar passa överens med hantverkarnas slit.

Och på tal om hantverkare, tidigare benämnda som arbetsklädda män. Tidigare i morse tog de mig på bar gärning i duschutrymmet. Jag hade precis kommit hem från min morgonrunda, spritt de genomsvetta träningskläderna i en abstrakt stig i hallen och hoppat in i duschen. Och så fort jag träder in i duschutrymmet förvandlas jag till en tondöv schlagerdiva. Så där stod jag och vrålade gammal schlager utan att ha en tanke på att jag väntade hantverkarbesök. Men några ihärdiga knackningar på badrumsdörren påminde mig om det jag glömt. Hantverkarna var här.

Det där med att ha hantverkare springades i lägenheten dag ut och dag in är inte riktigt min grej. Visst, det är skönt att få saker och ting fixade utan att man själv behöver lyfta ett finger, men det infinner sig en olustig känsla inom mig. Men eftersom jag inte besitter några avancerade VVS-kunskaper känns det trotts allt skönt att ha de händiga killarna här. Som sagt, göra det du är bra på och låt andra göra resten.

Som ni säkert vet lever vi för stunden i en livslevande byggarbetsplats och har ytterdörren ständigt öppen för att underlätta springpojkarnas framfart.

Kände redan när jag slog upp ögonen tidigt i morse att detta kommer bli en spännande dag, farligt spännande visade det sig.

Inledde dagen med en timmes pw för att rensa bort onödigt ont och slog mig sedan ner för att inta dagens första måltid. Med målet i magen gjorde jag mig redo för dagens äventyr och gungade i takt till musikens positiva toner.

De arbetande karlarna var för dagen placerade i Fru Storfots lägenhet(lägenheten ovan). I dag skulle de borra sig igenom Storfots golv och in i vårt vardagsrumstak. En enkel match kan tyckas. Men efter ett tag började jag ana oro och begav mig in i vardagsrummet för att beskåda hålen. Nog var det hål alltid, stora sådana. I rätt vinkel och med rätt ljus kan man se rakt in under kjolen på Fru Storfot. Om man skulle vara sugen på det vill säga..

Och eftersom borrning i cement dammar något oerhört använde killarna sig inte helt oväntat av vad jag kallar ”vattenborrning”. Dock stannade inte borrvattnet kvar på våning två utan sipprade fint ner genom hålen, längs våra taklister och grenade sig sedan vid tapetskarvarna. Och jag måste säga att på våra vita väggar såg vattnet oerhört brunt ut.

Jag andades in och sedan ut och intalade mig själv att detta är något som jag inte själv kan påverka och försökte därför låta bli att stressa upp mig, men betoning på just försökte.

Men tillslut blev det för mycket, jag tog mitt pick och pack och traskade i raskt takt ner på staden torg i hopp om att återfinna lugnet.

Resultatlös begav jag mig hem.

Väl hemma besannades mina värsta farvågor, det redan rådande kaoset hade nu eskalerat. Borrkillarna hade borrat av en vattenledning, passande nog belägen i vårt vardagsrumsgolv, och likt ett niagarafall strömmade vattnet ner och blötlade dela av källaren.

I fastigheten irrade panikslagna män runt med diverse sugmoduler och försökte att ”rädda det som räddas kan”. Jag hade nu inte längre kraft att hålla mig lugn. Måttet var rågat och jag blev till ett med de panikslagna männen. Studsade ner för källartrappen och in i det drabbade området. Mycket riktigt. Ett niagrafall. Rakt ner på varsamt förvarade egodelar(dock inte mina – tackar gudarna för det).

Fattade luren och ringde en lugnande för att återfå lugnet. Och lugnare blev jag.

Och precis när vattnet, bokstavligen, slutat att storma ringer det på. Högsta hönset i egen hög person klev på. Frågvis som jag är kunde jag inte låta bli att frågattackera dem. Det hela slutade med att högsta hönset ledde mig fram till hållen, lät mig kolla ned och lyssna. Och mycket riktigt där rann vattnet. Jag har sett det, jag och hört det.

Och med det sagt var bokstäverna dessvärre slut för idag. Fy fan en sån dag. Men åt andra sidan, lite vatten har ju ingen människa dött av, däremot tapeter, parkettgolv, varsamt förvarade egodelar och annat ”omänskligt”.


Tack för mig. Trevlig helg.